Himmel och helvete

Jag vill i detta blogginlägg erbjuda dig perspektiv på det vi refererar till som himlen och helvetet. Vad är egentligen himmel och vad är det vi kallar för helvete? Är det egentligen två olika saker? Eller är det två delar av det som vi kallar för livet? Kan vi ha det ena utan att ha det andra? Kan vi vara i himlen och i helvetet samtidigt? Tänk om helvetet är ett uttryck för vad vi behöver titta närmare på och läka i vårt förflutna. Tänk om himlen är ett uttryck för balans i livet. Tänk om det blir långtråkigt att hela tiden befinna sig i himlen. Tänk om vi behöver helvetet för att växa som människor.
 
Jag tror att det är när vi har våra stunder i helvetet som vi växer mest som människor, och att vi faktiskt kan befinna oss i helvetet och finna det njutningsfullt. När vi nått botten och inte kan komma längre ner, när vi slutar kämpa och ger upp. I den stunden händer det något. Krampen som vi gått runt med släpper sitt grepp, den där krampen som vi har hållit kvar genom vår strävan efter en förändring, strävan efter att förändra en omöjlig situation. När vi släpper taget om något som betyder mycket för oss, ett beteende, ett mönster, en person eller en dröm som känns omöjlig att uppnå, när vi ger upp och släpper taget, i den sekunden sker det något magiskt: hela vårt energifält expanderar, vi slappnar av och en transformation sker. Just då, i ögonblicket där emellan, uppstår en paus, ett vakuum, ett mellanrum och från den platsen kan allt skapas, allt är möjligt. Ut ur vakuumet kliver en fågel Fenix upp, pånyttfödd och stark. Är detta möjligt utan kontrasten mellan vad vi kallar himmel och helvete? Både och behövs; det ena är inte levande eller verkligt utan det andra. Vi behöver vår tid i himlen, och vi behöver likaväl vår tid i helvetet, för i pausen där emellan, i vakuumet, det är där som allt skapas.
 
Lidande älskar sällskap, vi får energi av att andra delar vårt lidande, det kan bli som en drog, som ett beroende, utan att vi ens är medvetna om det. Vi går in i en roll som offer, där vi kan gotta oss i vårt lidande genom andra, som ger oss näring och samtidigt en tillfällig lindring, Är vi däremot ensamma i vårt lidande kan vi uppleva det som mer smärtsamt, så vi söker gärna efter energi från andra genom att klaga, döma, kritisera och skvallra, eller så gästspelar vi i andras lidande och ger bränsle till deras lidande. Men den energi som vi får av andra är inte långvarig. Efter en stund faller vi ner i hopplöshet och depression igen, och vi söker undermedvetet efter nästa tillfälle då vi kan få energi från andra. Det är precis som en drog, kicken håller i sig ett tag, sedan behöver vi fylla på.

Vi väljer att vara kvar i det tunga, smärtsamma och geggiga för att det ger oss massor med energi, det är inte mer komplicerat än så. Vi väljer helvetet framför himlen för att det är enklast och vi slipper ta eget ansvar och titta in i oss själva och dra fram i ljuset vad vi ägnat åratal, kanske till och med livstider, åt att gömma och glömma. Kroppen glömmer inte, den minns allt, därav våra autonoma reaktioner när vi speglas och triggas av andra.
 
Vi är rädda för helvetet och för evig plåga, samtidigt som vi oftast dagligen självmant väljer helvetet för att det är välbekant och på ett sätt tryggt. Himlen kan vara skrämmande, för vi tror undermedvetet inte att vi förtjänar att vara där.
 
Jag tackar för mig och vill lämna dig med en reflektion; När har något magiskt har skapats i ditt liv just utifrån vakuumet?

/Kia Temmes

Kia Temmes är bland annat författare som skriver böcker inom personlig och andlig utveckling samt guidade godnattsagor. Hon är medial och intuitiv och hon brinner för att bidra till människors ökade medvetenhet och har ett stort intresse för medialitet och andlighet sett
utifrån kvantfysiken.

Bli Medlem i Mediumförbundet!
För bara 360 kr per år får du massor av kunskap och medlemsförmåner och bidrar till att vårt område växer och förknippas med positiva värden. Ansök om medlemskap här!