Att hitta försvunna saker – Anna-Lena Vikström

Jag växte upp i en by på fjället utanför Vilhelmina. Byn hade 12 bofasta familjer omgiven av miltals med skog. Som jag minns det trodde alla på övernaturliga saker och det var en nödvändig förmåga i den miljön att kunna få varsel och känna om något hänt någon när det var så stora avstånd. De vuxna träffades och berättade vad de hade varit med om, ett varsel de fått eller känslan av att inte vara ensamma i skogen.

Det fanns en tradition att man kunde se på barn vilka egenskaper de hade, man kanske hade förmågan att hela, att jaga, att flytta sitt medvetande till olika platser, att hitta i skogen eller var duktig på något annat. Jag fick lära mig av de äldre från jag var i fyraårsåldern om olika övernaturliga förmågor människor kunde ha och vissa förmågor var utdöda sedan länge, från den tiden det fanns shamaner. Ordet shaman på samiska, nåid, betyder ”en som vet” så man frågade den som hade den kunskap man frågade efter och alla i en släkt eller by visste vem som hade just den kunskapen. Det var aldrig så att man själv sa att man var sierska eller shaman, utan det var de handlingar man gjorde som bevisade det man kunde.

När jag var 12-13 år började människor fråga mig vad jag såg om olika djur som hade försvunnit, de frågade alltid min mamma om lov att fråga mig först. Men då hade jag tränat så länge jag kan minnas. Om jag la bort mina glasögon kunde jag känna vilket material de låg på, och hitta dem snabbare. Jag använde förmågan varje dag för mig själv. De som frågade om försvunna saker visade mig mycket respekt, speciellt de äldre och började alltid med att fråga ”Är det du som kan se?” För att det inte skulle bli för många så var det inte alla som fick hjälp av mig.

Jag tror att förmågan att vara sierska går i arv, det är vissa egenskaper som gör att man kan känna hur allting omkring oss känns och få inre bilder. Man märker som barn att man har förmågan genom att man kan tänka på en sak och direkt få en inre känsla av platsen omkring. Man hittar sina egna saker som barn.

Så här går det till

Jag känner det som att när någon berättat om något som försvunnit bildas det en energi, nästan en stråle av ljus omkring personen. Jag fokuserar på den känslan och sedan känns det som att jag hoppar ur min kropp och är på platsen som personen tänker på. Alla material och former har sin unika känsla. Trä har en träkänsla, metall har en metall känsla osv.

Att göra detta och registrera alla intryck tar väldigt mycket energi, man orkar inte så många på en dag och man kan få huvudvärk om man anstränger sig för mycket. Jag har lärt mig med åren ungefär hur mycket jag kan göra det på en dag innan jag får huvudvärk så därför har jag telefontid en timme om dagen då jag sätter mig i det tillstånd som behövs för att följa energisparande som den som ringer sänder ut.

Det värsta jag vet är när folk stoppar mig på stan och ber mig om hjälp att hitta något, de förstår inte att det är en del av mig som flyttar till en annan plats och att det tar energi. Men jag är säker på att eftersom jag fått förmågan måste jag använda den. Det är så få sierskor så det vore egoistiskt att inte använda den förmåga jag har, speciellt om jag kan rädda liv. Det är som gjort för att jag ska bli utbränd så jag har fått lära mig hur viktigt det är att inte använda förmågan för mycket och riskera att ha huvudvärk resten av dagen.

Om jag gör det den timme om dagen då jag är förberedd känns det som att jag flyger. Jag är nästan inte medveten om den jag pratar med för jag upplever i kropp alla sinnesintryck precis under den tid de tänker på saken och jag har deras länk tydlig. Om de tänker på något annat eller tittar på något annat kan man riskera att se det också.

Jag kan titta på en sten eller en dörr och få en känsla inom mig som jag förknippar med formen och materialet. Det är det man känner på avstånd och träningen varje dag gör att man ser det som en inre bild.

Just nu när jag skriver tränar jag extra mycket på saker som finns i naturen, för nu är det många djur men också människor som försvinner. Ju starkare känslomässiga band man har till det som försvinner ju starkare är spåret av energi jag kan följa.

Man kan få inre bilder utan att ha rätt emotionella spår att följa och då får man tydliga bilder men de stämmer inte. Så mycket av träningen en sierska går igenom har med att avkoda informationen så att man förstår vad man ser för hjärnan är snabb på att tolka intrycken till bilder och det är inte alltid man tolkar rätt. Därför måste man fortsätta träna på att känna igen materialen varje dag, är jag vältränad kan jag känna skillnad på olika träslag eller olika sorts tyg.

Jag skiljer på att vara medium och att vara sierska. När man är medium fångar man in intryck från en annan värld eller dimension, och är man sierska får man intryck eller varsel från den här världen eller framtiden. Jag tror också att jag är bärare av ett kulturarv som förts vidare genom berättelser i generationer och vi behöver dem i vår tid för att få en relation till livet och naturen och leva ett lugnare liv, mer närvarande där vi bryr oss om varandra.

/Anna-Lena Vikström

Bli Medlem i Mediumförbundet!
För bara 360 kr per år får du massor av kunskap och medlemsförmåner och bidrar till att vårt område växer och förknippas med positiva värden. Ansök om medlemskap här!