VAD GÖR VI HÄR… EGENTLIGEN? – Elinor Hedlund

Ett blogginlägg som kommer rakt från mitt Hjärta efter en ganska lång maratonfärd. Närmare bestämt 1 år och 4 månader. Fyllda av Livets upplevelser och jag har inte kunnat låta bli att tänka på mitt mantra, som jag trodde jag uttalade halvt på skoj, och hur mycket jag faktiskt utmanade min
Själ och Universum levererade. Big time. Mantrat? I don´t do bullshit. Sades när jag och min otroligt kära vän Mia Ottosson och jag anlänt till Spanien för en sanslöst magisk medial kickoffvecka med kursare, jag var typ hög när jag åkte hem. Lite visste jag var min Själ och Universum hade i beredskap för mig…

Ska inte trötta ut någon med någon lång, eller ens någon, beskrivning av vad som följde när jag kom hem, känns inte viktigt i sammanhanget just nu. Det jag vill dela med mig av är alla insikter, allt växande, ”tvånget” att äntligen vara totalt inlyssnande på mig själv – vad f… gör jag nu? Hur andas jag igen? Hur hittar jag livsglädje och motivation för något överhuvudtaget efter denna förödande match i boxningsringen som jag tyckte mig ha förlorat så in i kaklet av misslyckande…?

Jag fick lov att lyssna. På riktigt. Varje gång jag försökte intala mig själv – nu är det klart, nu har jag processat klart, mina vänner är superlessa på att lyssna på mina smärtor – tja, då var mitt undermedvetna, Universum, mina ljuvliga skyddsänglar där och vräkte upp hjärtdörrarna, så jag än en gång fick inse; nej, det var inte klart. Det fanns den djupaste sorg kvar, tårar som nästan kvävde mig men som sedan lämnade mig utmattad men… mer ren. Mer äkta. Kände igen mer och mer av mig själv, den som egentligen gömt sig därinne längre än 1 år och 4 månader… och jag fick inse att den, som jag tyckte ganska länge, så vidriga tid faktiskt gett mig Gåvan att äntligen lyssna på riktigt. Och småningom så blev det tydligare och tydligare och stegen blev starkare och starkare, ännu mer motiverade – jag är på Väg! Igen! Tillbaka till Livet igen, mer passionerad för Livet här på Moder Jord än på länge, länge…. Ok, Mowgliben, men ”jag är starkare än somliga tror” inom mig.

Och vad sa Själen då? Vad i himmelens namn gör vi här när det är så mycket elände och trasighet överallt i Världen? Och hur får man motivationen när räddharen i en säger – lita inte på NÅGON!! Släpp inte in NÅGON igen, du vet hur s-tans ont det gör, vill vi ICKE uppleva igen. Ja, i mitt fall så var det både min inre längtan och övertygelse om att i längden så vinner Kärleken och vårt innerliga behov av tillhörighet, inte ”egots” behov av att skydda sig och människorna som fanns där som gjorde valet i slutänden så lätt. Eller ja… kändes inte lätt först, men när jag väl bestämde mig djupt inom mig, nu räcker det. Nu reser vi oss upp.

Styrelsemöte med alla delarna inom mig, alla var tvungna att vara med, annars går detta icke. Kroppen. Själen. Känslokroppen. Mitt mentala jag, min visa, värdefulla Hjärna. Anden som ju egentligen varit i kontakt med, mitt Team, mina Änglar, hela tiden fast många dagar i början inte alls kände dom… Och mitt Sanna lyssnande kunde inledas. Hela vägen den här gången. Tror jag iaf, haha Universum har knockat mig vareviga gång jag försökt undvika något jag helt enkelt måstevill deala med. Och vad sa dom då, på detta viktiga Styrelsemöte? Tycker dom hade rätt mycket schyst att säga faktiskt…

Kroppen
Ge f-n i att inte lyssna på mig! I längden kommer du absolut ingen vart på denna viktiga Jordpromenad om du inte sköter om ditt tempel!! Ja, du har sagt att du lyssnar, men hörru…?!! Kom igen. Ärlighet varar längst! Ju mer du verkligen kommer i kontakt med dom andra snubbarna på det här Styrelsemötet, desto mer kommer du höra vad jag säger. Och då kör vi. Du vet egentligen, men du har ju bara typ halvlyssnat. Då och då. Haha – tror du det räcker med lite vitaminer och någon morot då och då…? Nähä du, nu kör vi. Och jag kommer att visa dig, var så säker. Och yes, nog har hon visat allt, min vackra, kloka Kropp. Influensa de luxe två månader, där insikterna formligen vräktes över mig. Inte sjutton hade jag läkt klart, varenda rum fick lov att öppnas och vädras. Sen toppade hon med en rejäl maginfluensa häromdagen, där vi tog lite till insikter. Nr 1 som insikt för min del: Det är en galet stor skillnad på att vara ”duktig” och sund och tycka man är sååå bra på det här med Kroppen och att verkligen lyssna, känna in. Vad vill du ha? Och inte? Nu är det en spännande upptäcktsfärd där vissa grejer kommer till, andra skippas. Och där kom ju träningen in – går ju inte att undvika!! Så viktigt. Hur du gör den kvittar, lyssna på Kroppen, hon vet. Men gör det. Bara gör det. Låt Kroppen vara chef flera gånger om dagen – när du äter, handlar, tar
chillstund framför tvn. Hon levererar. Big time. Garanterar dig.

Själen
Steg för steg har min Visa, Kloka sida visat mig. När har jag kompromissat bort mig själv? När, på riktigt, gick jag över från min övertygade Andliga väg till att bli en peoplepleaser? För att dom tyckte saker? När blev jag Duktiga flickan igen istället för den där galet passionerade som mött mina vänner i andra dimensioner? När blev jag arg, deprimerad, frustrerad, apatisk istället för att Lyssna, på riktigt, Lyssna – vad i himmelens namn ska jag lära mig här? När valde jag förnekelse istället för att ”erkänna” för mig själv att det här behöver jag deala med? Vad skulle hända om jag gick hela vägen in i min irritation och alla ovanstående känslor och tog reda på vad Kärleken och min Själ ha lust att göra med allt detta? När slutade jag våga säga Nej? Och kanske ännu viktigare, när slutade jag säga Ja? Fortfarande A work in progress, men väääldigt intressant när man verkligen lyssnar på riktigt.

Viktigaste här i Själens alla inlägg i mötet – Livsglädjen, Nyfikenheten, Livsmotivationen kom tillbaka. Mer och mer för varje dag. För allt, precis allt, som sker dig kan ses med kloka ögon och du kan inse att allt är precis som det ska. Det är upp till dig. Som mina andliga änglakompisar uttryckte det när det var dags – nu bestämmer du dig. Nu.

Känslorna & min kloka Hjärna
Tja, dom två är i starkt samarbete, big time. Och vilket arbete dom gör tillsammans. Bara Hjärna – kaos i besserwisserliv. Bara Känslor – haha, kaos utan all like. Drama 24/7. Behöver inte sägas så mycket mer. Insikt nr 1: Känslorna – jag orkar inte, har inte kraften, vill inte, osv osv. Hjärnan – let´s f-ing do it. Såååå j-vla trist annars. Kom igen, vi kör ingen rerun på dramat.

Anden
Först och främst – utan Mor Lilly, Fader Martin & Iris Hall, då hade jag inte suttit här och skrivit nu. Dom var med hela tiden. Räddade mig när sorgen var för bottenlös, för smärtsam – då trängde dom igenom mitt tunga sorgetäcke och jag kände dom. Dom gjorde inget, fixade inte allt smärtsamt. Men dom fanns där. Höll mig. Har inga fler ord om det, mer än Tacksamhet. Bortom alla ord i Universum. Sedan, när tiden var rätt, då drällde dom andra in – mitt Andliga Superteam, mina Änglar – hela gänget. Och dom var eniga. Upp på pållen igen. Nu är det dags. Risk för soffliggarviruset annars! Upp o hoppa lilla loppa! Och förstås mina fullkomligt oumbärliga vänner härnere på Moder Jord… Jisses alltså…. Britt-Marie som fanns där när i stort sett alla vänt mig ryggen, det denna ljuvliga Glädjespriderska gjort för mig är etsat i glittrande Guld inom mig…. Namnger just henne, för när jag fick åka dit när jag var som mest trasig, som mest nere i svartaste, djupaste sorgehålet, på flykt från mitt hem av olika orsaker, det betydde allt. Där kom vändningen, även som ni förstår läkningen tog sin tid. Sedan alla andra vänner som inte en sekund gett upp om mig.

Livet kunde börja igen. Lite ihoplappad här och där, men som med min halvförlamade arm – det är ju en del av det hela. Och jag är på väg igen. Fortsätter lyssna på dom allihop, vi har regelbundna Styrelsemöten, varje dag faktiskt och när jag hör vårfåglarna när jag tar min livsviktiga prommis,
då känner jag äntligen ett pirr inom mig. Det vill gärna bli bra… om vi inte ger upp.

Om du läst ända hit – tusen tack för att du lyssnat. För det är också så viktigt. Att dels våga tro att jag har en röst, att jag räknas, rent av är viktig, dels att det finns någon som lyssnar.

Tillsammans fixar vi det här. För så är det ju fortfarande – ensam är inte stark, ensam är ensam. Önskar alla ett superspännande 2025 – ska jag ha!

/Elinor Hedlund