Frostens förseglade glitter börjar blekna, för att helt försvinna. Den modiga krokusen har letat sig fram. Påskliljorna står med sin stolthet mellan dom nakna träden. Ungefär som en ljuvlig liten kör som sjunger in våren tills små knoppar börjar visa sig på träden. Redo för en ny tid. Dom torkade löven som har legat på marken ett tag, har blivit färre. En påminnelse om att det, var då.
Träden har verkligen stått i sin tomhet. Som om det behövt sin enkelhet. Det som varit, har varit. Nu, i väntan på något nytt. Vindens magi har städat undan dom torkade löven, som mjukt blivit till stoft, som i sin tur omvandlats och ger tillbaka i tacksamhet till djuren, den lilla insekten och den stora jorden. Visst kan det låta långsökt men ibland så kan jag inte låta bli att undra om faktiskt årstiderna och landskapet som är, skulle kunna spegla vår inre värld. Vad tänker du om det?
Just nu så är det kanske så att vi någonstans kikar ut från vårt lilla bo. Några av er kanske redan har vågat sig ut helt och andra är i förberedelse. Städning och röjning för att lämna plats åt nytt. Möjligen kan vi vara lite smått ljuskänsliga efter vinterns mörker. Inbjudande men kanske även för någon lite lätt utmanande. Knoppar brister, blommor slår ut men ändå kanske någon vill stå lite längre i just förberedelsen. Ha orken att brista för att helt komma ut. Synlig för sig själv och världen. Den starka solen ger liksom ingen plats för gömmer. Samtidigt som vi febrilt absorberar in solens strålar när dom så välbehövligt tittar fram. Underbara sol! Jag säger välkommen.
Det är som att glädjen väcks på nytt om livet och ger oss hopp om vad som är och vad som ska komma. Nyfikenheten knackar på. Ja, som ljudet av hackspettens trummande på träden. Vad erbjuder livet mig och jag till livet? Den där vilan och mellanrummet för återhämtning har varit så värdefull men kroppen liksom alla våra sinnen vill nu få ny energi. Möjligheten för transformation, liksom fjärilen som kryper ur sin puppa. Redo att slå ut sina vingar och ta in blommornas söta vätskor för att få i sig näring och livsenergi. En del blommar är beroende av fjärilens närvaro. Liksom vi människor är beroende av varandra och såväl behöver vår gemenskap.
Fåglarna som varit tystare under en tid börjar nu komponera vackra melodier och lyssnar man noga så är där en så vacker samklang. En så perfekt symbios. Ingen melodi skulle bli detsamma i ensamhet. Under vintern va det så tyst med fåglarnas sång. Behovet av att värna om sin egen energi var av större värde för att kunna hantera mörkrets kyla.
Mina mungipor drar sig uppåt. Jag ler. Sådär är det kanske för några av oss? Dig och mig. Precis som för fåglarna. Vi sjunger in våren. Vi har sparat våra resurser och nu är vi redo för alla härligheter som är på väg. En bättre symbios med omvärlden. Vi lyfts ljuvligt av solens ljus. Vårt inre landskap dekoreras med så mycket vackerheter under vårens tid, som nu så fint, tar form. Alla färger förstärks och förskönar så bedårande i naturen inom och utanför oss.
Är det nu eller snart vårt Ronja skrik ska ta fart på någon vacker klippa där vi kan befria oss, bjuda in och besjäla oss i tacksamhet till livet? Eller kanske är det alldeles tillräckligt med en varm go kopp, i vårluften. Vad är rätt för dig?
Här i starten av April månad. I väntan. I glädje. Med öppna armar och hjärtan möter vi livets storhet. Jag dammar av mig. Det här vill jag inte missa. Är du med? Gör vi det här tillsammans? Omfamnar och tar in LIVET Nytt och LEV ANDE
Tack för dig.
Med färgade påskägg & kärlek,
/ Cecilia Saber
mediumforbundet.se 