Döden i garderoben

Varför låter vi inte döden vara en naturlig del av livet, så som de gjorde förr?

Det är bara två saker som vi vet: att vi ska dö men inte när, lär Dalai lama ha sagt. Och visst är det väl så, det vet vi alla så det är inte märkligt. Mer besynnerligt är dock att döden är ett tabubelagt område. Vi talar inte om den. Blotta antydan om döden som ett samtalsämne vid lunchbordet på jobbet lär få kollegorna att sätta köttbullarna i halsen och blixtsnabbt hasta iväg. Eller varför inte inleda ett samtal om döden på en middag eller en fest? Värsta partydödaren!

När ett barn föds in i denna värld är det (som regel) jubel. Bebisen välkomnas och hyllas som en hjälte/inna. Det är mottagningar och kalas där den lilla visas upp och beundras. Men när vi lämnar jordelivet blir det tyst och ensamt. Döden som en förlust, ett misslyckande som vi blir påminda om. Ångesten tränger sig på.

Vi som arbetar medialt vet att döden endast är definitiv på det fysiska planet. Att kroppen dör är ett obestridbart faktum. Men vi vet av såväl erfarenheter genom vårt mediala arbete som kanske personliga upplevelser att döden är en passage: från en värld till en annan. Vad som händer därefter vet vi dock inte med säkerhet, det har vi våra olika trosföreställningar om.

Att existensen fortsätter efter den fysiska döden är något som människor haft vetskap om sedan vi satte våra fötter här på jorden. Jägare och samlare hade begravningsritualer där den döde fick med sig olika föremål till den andra världen. I Shamanismen, som den första religionen och som funnits i olika tappningar runt om i världen, hade shamanen kontakt med förfäder/mödrar och andra väsen. När människan blev bosättare förändrades det religiösa livet. Shamanen ersattes med präster/prästinnor och som hade kontakt med gudar och gudinnor. (Gudinnekulter ersattes sedan av enbart gudar när städerna växte, men det är en annan historia.) I det gamla Egypten fanns den Egyptiska dödsboken med en utförlig beskrivning av färden från denna värld till nästa. I den grekiska författaren Homeros berättelser om Odysses äventyr beskrivs dödsriket Hades med dess olika domäner tydligt. Vi har den Tibetanska dödsboken som ger en utförlig beskrivning av både dödsprocessen och vad som händer därefter. Det finns också texter med tydliga beskrivningar om detta från det gamla Kina och i de indiska Vedaskrifterna. I dessa civilisationer fanns alltså en grundläggande tro på att själen överlever den fysiska döden och färdas mot en annan värld. I de monoteistiska religionerna från mellanöstern finns förstås också föreställningar om vad som händer efter döden.

Går vi vidare genom historien och tittar in i det medeltida Europa och under renässansen fanns
munkordnar, nunneordnar och olika så kallade ockulta rörelser som exv. Rosenkreutzarna. Men
sedan händer det något, vetenskapen rör sig framåt och det blir en åtskillnad mellan den andliga
vetenskapen och naturvetenskapen. Olika vetenskapliga discipliner växer fram och andlighet blir en helt kyrklig företeelse som prästerskapet har monopol på. Vetenskapen sysslar med annat och där finns ingen plats för andliga tankar. Rationalismen växer fram och världen ”avförtrollas”, som
sociologen Max Weber uttryckte.

Det är också då döden göms i garderoben. En anhörig dör, ofta i ensamhet och inte helt sällan med ångest. Detta påminner de kvarlevande om deras egen dödlighet och väcker därmed ångest även hos dem. Begravningen blir en ofta olustig ritual, med en ceremoni där officianten eller prästen talar om den dödes kvaliteter och sedan säger något utifrån sitt ämbete. Därefter blir det kaffe och (smörgås)tårta för begravningsgästerna, lite prat om ditten och datten och sedan kan folk skynda hem och glömma bort denna obehagliga stund, återgå till vardagen och förtränga allt som har med döden att göra.

Varför inte istället acceptera döden som en naturlig del av varandet, och kanske till och med se den som en vän och lärare? Vi behöver reflektera över döden, samtala om den med andra, fundera över vad som händer sedan och på så sätt förbereda oss för detta oundvikliga. Vi medier har tur som förstår att döden inte innebär slutet på existensen och vi vill mer än gärna sprida denna visshet till våra medmänniskor. Det är ju en av våra viktigaste uppgifter! Tyvärr så motarbetas vi mer eller mindre explicit av den moderna vetenskapen, vilken jag annars är en ivrig anhängare av. Men vetenskapen har blivit scientistisk och övertagit prästskruden. Den har med andra ord blivit den nya religionen och förespråkar i likhet med monoteistiska religioner: ”du skall icke hava andra gudar än mig”. I denna religion har döden ingen annan funktion än den kroppsliga. 1 Själen är inget annat än det biologiska organet hjärnan, vilken dör med resten av kroppen. Denna materialistiska filosofi har hånat andligheten, den förleder oss in i konsumtion för att vi ska glömma vår dödlighet och gjort denna till ett tabu. Detta trots att scientismens företrädare ångestfyllda sitter i samma garderob som de lite föraktfullt förvisat döden till. Vi medier behövs och vi behöver ta vår plats, kanske mer än någonsin, i denna rationalistiska nutid.

/Lottie Wahlin
Cert. Medium, coach, dipl.deathdoula, NLP, sociolog, författare

Bli Medlem i Mediumförbundet!
För bara 360 kr per år får du massor av kunskap och medlemsförmåner och bidrar till att vårt område växer och förknippas med positiva värden. Ansök om medlemskap här!